Katja, Alex och Karolin
Tårarna bara rann ner för hennes kinder.
Hon hade sett för mycke nu. Alldeles för mycke för hennes hjärta att orka me.
Att hon inte fattade de här tidigare.
Ända skälet till att Karolin bjöd dit henne var för att trampa ner på henne ännu mer. Se henne lida, tills hon skulle bryta ihop. Tills hon inte skulle orka mer.
"Tjejkväll" stod de i mailet hon fått. "Ta med dig egen dricka, här ska de festas utan killar"
Katja tvekade, men bestämde sig senare för att inte sitta inlåst resten av sitt liv. Så hon for.
Allting var jätte trevligt, alla var jätte pratglada. Så här roligt hade hon inte haft på jätte länge. Alex fanns inte i hennes tankar, ända tills Karolin skriker till med mobilen i ena handen och den andra handen för munnen.
"Titta va gulligt!" skrek hon. Hon skickade runt mobilen, alla såg jätte glalda ut när de läste, alla såg ut som socker. När de var Katjas tur att läsa tappade hon telefonen i golvet.
Någon tog snabbt upp den och skickade vidare den. Ingen brydde sig riktigt om Katja längre.
Katja kollade runt i rummet, hon mådde illa, ville fara därifrån. Hon kollade runt i rummet, hon kollade på alla människor runt omkring henne. Hon kollade tills hennes ögon fastnade på Karolin. Hon stod med mobiltelefonen i handen och log ett äckligt leedne. Ett leende som tyde på att hon vunnit. Att hon hade all makt. Spelet var över, festen var över, Katjas lugna liv var över.
Katja klarade inte de här längre, hon behövde luft, hon behövde komma ut, bort från Karolin.
Hon stälde sig upp, vajade till, hon hade druckigt alldeles för mycke. Hon började må illa av all sprit hon druckigt. Hon försökte ta sig igenom rummet, komma till andra sidan och dörren utan att ramla. Hon klarade det.
Hon öppnade dörren och kom ut i hallen.
"Skor, svarta skor, höga skor, mina skor, vart är dem?"
Hon letade, tillslut hittade hon ett par som matchade med bilden i hennes huvud, jackan var lättare att hitta, den hängde längst bort från alla andras jackor.
Med väskan, skorna och jackan på sig gick hon ut.
De hade blivit mörkt och kallt ute. Alldeles för kallt för kjol och linne, de var alldeles för svårt för henne att gå med den fyllan, de skorna och orden från smset farandes i huvudet på henne.
Hon såg inget, ögonen var fyllda med tårar, tårar som sved i ögonen. Allt hennes smink rann ner för kinderna på henne.
Benen klarade inte mer, hon orkade inte stå, hon tappade balansen och skulle just ramla omkull när ett par armar tar tag om henne. Håller henne uppe på benen. Hon vill tacka räddaren men när hon torkar bort torarna och äntligen kan se klart så ser hon att de är Alex.
Alex som kollar bekymrande på henne. Alex som tittar på henne med sina allvarliga ögon som alltid brukar vara fyllda av skratt, men som nu bara innehöll oro.
Hon ville ut ur hans grepp, hon ville lös, hon ville hem. Hem och gråta, släppa lös allt, få allt att sluta. Men Alex höll fast henne. Kunde han inte bara fatta, släppa taget och låta henne vara?
Hon klarade inte av de här, allt gick för fort, allt slutade dåligt, allt var inte som de brukade.
En dörr oppnades och Karolin tittade ut, när hon såg Katja i armarna på Alex svartnade hennes ögon till. När Alex såg att Karolin var påväg ut frågade han två saker. "Har du sett min mobil, och varför lät du Katja gå ut så här?"
Mer han han inte innan Karolin drog loss Katja, slog till henne så att hon ramlade. Hon ramlade och slog huvudet i en kruka.
De var blomjord överallt, man kunde se små blodränder i jorden om man kollade noga. Blodet syntes nästan inte i den mörka jorden. Man kunde nästan inte känna lukten av det heller. De var jorden som hade tagit över.
Katja låg där, blev, med tårarna rinnande från ögonen. En blodrand ner från pannan, ner över näsan snett förbi munnen och ner för hakan. De rann lite blod från näsan också. Men allt rann så lugnt, allt tog sån lång tid. De fanns ingen brådska. All brådska hade Alex tagit upp. Han slet i Katjas väska efter en mobil, 112, hjälp, tjej, blod, avsvimmad, hjälp, ambulans!
Vitt var allt hon såg, allt hon kunde komma åt att se var vitt.
Hennes händer var vita, vit som snö. Men härligt varma som elden.
Var hon i himlen?
Skulle hon slippa allt som varit, eller skulle hon bara få glömma de?
Hon vaknade till, allt känndes kallt, de gjorde ont i huvudet hennes, de stack till i ena armen. Människor drog i hennes kropp, hon hörde en kvinna stå och gråta och skrika.
Hon försökte känna igen rösten men hon kunde inte förstå vem de var som skrek.
De gjorde så ont, hon minns inte vad som hade hänt. Hon minns bara Alex ögon. Ögonen hon ville glömma. Men ögonen som alltid återvände.
Allt blev återigen svart. Hon somnade. Glömmde tid och rum.
Hon kände någon som strök henne på armen. Höll hennes hand. Hon öppnade ögonen och såg mamma och pappa.
Alla hade tårar som rann ner från ögonen.
Allt skulle bli bra igen, inget sånt här skulle hända igen. Allt kändes bra, allt utom nålen i armen.
Inget gjorde så ont längre, de måste ha tagit bort hjärtat.
Dörren till rummet öppnades och in kommer alex med tre koppar kaffe på en bricka. Han ler när han ser att Katja är vaken. Han ler och kommer nära.
PussKram
Hon hade sett för mycke nu. Alldeles för mycke för hennes hjärta att orka me.
Att hon inte fattade de här tidigare.
Ända skälet till att Karolin bjöd dit henne var för att trampa ner på henne ännu mer. Se henne lida, tills hon skulle bryta ihop. Tills hon inte skulle orka mer.
"Tjejkväll" stod de i mailet hon fått. "Ta med dig egen dricka, här ska de festas utan killar"
Katja tvekade, men bestämde sig senare för att inte sitta inlåst resten av sitt liv. Så hon for.
Allting var jätte trevligt, alla var jätte pratglada. Så här roligt hade hon inte haft på jätte länge. Alex fanns inte i hennes tankar, ända tills Karolin skriker till med mobilen i ena handen och den andra handen för munnen.
"Titta va gulligt!" skrek hon. Hon skickade runt mobilen, alla såg jätte glalda ut när de läste, alla såg ut som socker. När de var Katjas tur att läsa tappade hon telefonen i golvet.
Någon tog snabbt upp den och skickade vidare den. Ingen brydde sig riktigt om Katja längre.
Katja kollade runt i rummet, hon mådde illa, ville fara därifrån. Hon kollade runt i rummet, hon kollade på alla människor runt omkring henne. Hon kollade tills hennes ögon fastnade på Karolin. Hon stod med mobiltelefonen i handen och log ett äckligt leedne. Ett leende som tyde på att hon vunnit. Att hon hade all makt. Spelet var över, festen var över, Katjas lugna liv var över.
Katja klarade inte de här längre, hon behövde luft, hon behövde komma ut, bort från Karolin.
Hon stälde sig upp, vajade till, hon hade druckigt alldeles för mycke. Hon började må illa av all sprit hon druckigt. Hon försökte ta sig igenom rummet, komma till andra sidan och dörren utan att ramla. Hon klarade det.
Hon öppnade dörren och kom ut i hallen.
"Skor, svarta skor, höga skor, mina skor, vart är dem?"
Hon letade, tillslut hittade hon ett par som matchade med bilden i hennes huvud, jackan var lättare att hitta, den hängde längst bort från alla andras jackor.
Med väskan, skorna och jackan på sig gick hon ut.
De hade blivit mörkt och kallt ute. Alldeles för kallt för kjol och linne, de var alldeles för svårt för henne att gå med den fyllan, de skorna och orden från smset farandes i huvudet på henne.
Hon såg inget, ögonen var fyllda med tårar, tårar som sved i ögonen. Allt hennes smink rann ner för kinderna på henne.
Benen klarade inte mer, hon orkade inte stå, hon tappade balansen och skulle just ramla omkull när ett par armar tar tag om henne. Håller henne uppe på benen. Hon vill tacka räddaren men när hon torkar bort torarna och äntligen kan se klart så ser hon att de är Alex.
Alex som kollar bekymrande på henne. Alex som tittar på henne med sina allvarliga ögon som alltid brukar vara fyllda av skratt, men som nu bara innehöll oro.
Hon ville ut ur hans grepp, hon ville lös, hon ville hem. Hem och gråta, släppa lös allt, få allt att sluta. Men Alex höll fast henne. Kunde han inte bara fatta, släppa taget och låta henne vara?
Hon klarade inte av de här, allt gick för fort, allt slutade dåligt, allt var inte som de brukade.
En dörr oppnades och Karolin tittade ut, när hon såg Katja i armarna på Alex svartnade hennes ögon till. När Alex såg att Karolin var påväg ut frågade han två saker. "Har du sett min mobil, och varför lät du Katja gå ut så här?"
Mer han han inte innan Karolin drog loss Katja, slog till henne så att hon ramlade. Hon ramlade och slog huvudet i en kruka.
De var blomjord överallt, man kunde se små blodränder i jorden om man kollade noga. Blodet syntes nästan inte i den mörka jorden. Man kunde nästan inte känna lukten av det heller. De var jorden som hade tagit över.
Katja låg där, blev, med tårarna rinnande från ögonen. En blodrand ner från pannan, ner över näsan snett förbi munnen och ner för hakan. De rann lite blod från näsan också. Men allt rann så lugnt, allt tog sån lång tid. De fanns ingen brådska. All brådska hade Alex tagit upp. Han slet i Katjas väska efter en mobil, 112, hjälp, tjej, blod, avsvimmad, hjälp, ambulans!
Vitt var allt hon såg, allt hon kunde komma åt att se var vitt.
Hennes händer var vita, vit som snö. Men härligt varma som elden.
Var hon i himlen?
Skulle hon slippa allt som varit, eller skulle hon bara få glömma de?
Hon vaknade till, allt känndes kallt, de gjorde ont i huvudet hennes, de stack till i ena armen. Människor drog i hennes kropp, hon hörde en kvinna stå och gråta och skrika.
Hon försökte känna igen rösten men hon kunde inte förstå vem de var som skrek.
De gjorde så ont, hon minns inte vad som hade hänt. Hon minns bara Alex ögon. Ögonen hon ville glömma. Men ögonen som alltid återvände.
Allt blev återigen svart. Hon somnade. Glömmde tid och rum.
Hon kände någon som strök henne på armen. Höll hennes hand. Hon öppnade ögonen och såg mamma och pappa.
Alla hade tårar som rann ner från ögonen.
Allt skulle bli bra igen, inget sånt här skulle hända igen. Allt kändes bra, allt utom nålen i armen.
Inget gjorde så ont längre, de måste ha tagit bort hjärtat.
Dörren till rummet öppnades och in kommer alex med tre koppar kaffe på en bricka. Han ler när han ser att Katja är vaken. Han ler och kommer nära.
PussKram
