Lelinnilsson - Du var mitt stjärnfall

Hur började allt?

Det är en fråga jag har ställt mig flera gånger.

Jag har alltid tyckt om att läsa. På rasterna är det skönt att kunna ta fram boken och sätta sig ner och läsa, det har blivit min frihet. Jag är dålig i skolan men ingen förstår varför när jag läser så mycket.

Om du har svaret på hur allt började så berätta det för mig, jag är i idel öra.

När jag var liten önskade jag mig böcker i julklapp och på min födelsedag ville jag ha bokmärken så att jag visste vart i böckerna jag befann mig.

Jag lärde mig att läsa väldigt snabbt, mamma och pappa var stolta att jag kunde läsa bäst i klassen.

Jag har aldrig riktigt passat in bland de andra barnen. Alla andra tyckte om att springa runt och leka medans jag hällre satt inne och läste och hittade på sagor för min nalle.

Nalle har varit med i mitt liv så länge jag kan minnas.

Han är mörkbrun med ljusbrun mage och undersidan på tassarna.

För Nalle har jag kunnat berätta allt, jag kan gråta ut i hans famn och känna hur allt är så mycket lättare inne i hjärtat.

Nalle följer med mig överallt och han har alltid gjort det.

Det var en anledning till att jag fick vara själv på rasterna, alla tyckte jag var knäpp som bar på en nalle hela tiden. Men när jag kom upp till fyran så fick Nalle vara i min ryggsäck på dagarna, jag försökte att vara med på rasterna men jag kände mig inte välkommen. De flesta skrattade bakom ryggen på mig, när jag räckte upp handen på lektionen och sa fel svar skrattade alla så mycket och länge att läraren fick avsluta lektionen.

Så höll det på hela vägen tills åttan var slut, då bestämde sig mamma och pappa för att flytta.

Det var den stora vändpunkten för mig.

Alla sa att jag skulle få det jobbigt med att byta skola sista året, men de visste inte att det skulle bli tvärt om.

De skulle få bli skönt att byta skola och börja om från början, få en ny start, få starta på ruta ett igen.

Jag var nervös första dagen i nian. Jag hade fått en fadder som hette Andreas.

Jag hade fått prata med rektorn och hon sa att min fadder skulle träffa mig vid entrén så jag gick dit och förväntade mig inte så mycket. Det kunde inte bli värre än det hade varit.

När jag kom dit såg jag att de hade en väldigt fin stentrappa upp till huvuddörren. Den såg gammal och väldigt plågad ut av alla elever som stått på den och alla tuggummin och cigaretter som dumpats där under alla år. Jag kollade mig lite omkring och såg ett par tjejer som stod med speglar och målade läpparna längst upp i trappen, och jag hoppades de inte skulle gå i min klass. Jag såg ensamma elever som stod med sina böcker i famnen och väntade på någon, flertal elever gick förbi dem med böcker och hälsade på dem och jag kände att de inte kunde bli så mycket bättre än de här. Och längst ner så stod det en gäng med killar, de flesta såg ganska bra ut, och alla verkade spanade på de flickor som stod längst upp, alla utom en. Han såg som lite nervös ut, men han var snyggast av de alla killar som stod där.

- Är du den nya tjejen som ska börja i 9c? ropade han åt mitt håll när han såg att jag kollade på honom.

Jag vaknade upp ur mitt stirrande och kollade mig omkring men de fanns ingen i min närhet, så jag pekade på mig och såg frågande ut.

Han log mott mig och nickade, medans han sa hej då till killarna och gick mot mig.

- Det är jag som är Andreas, sa han, din fadder.