Fantasin får flöda ibland va?
Att vakna upp på morgonen är de bästa. Att få se dig ligga här brevid mig naken med solens strålar som smeker din bleka hud. Jag brukar räkna dina andetag, lägga min hand på ditt hjärta och känna dina slag. När du vaknar drar du in mig i din famn och kysser mig så där mjukt som bara du kan. I din famn känner jag mig varm och älskad. Därför blev jag så förvånad och stel när du inte längre fanns brevid mig när jag vaknade. Du satt på en stol brevid mig och väntade på att jag skulle vakna. Sen sa du orden jag aldrig ville höra från din mun. "De här funkar inte, vi kan inte fortsätta att träffas". Jag fös, jag började skaka. Vad var de du sa? Fanns jag inte för dig längre? Hur kunde du säga nått sånt? Du är ju mitt allt! De kommer bara att vara du för mig.
Du hade redan packat dina väskor, de stod vid dörröppningen och väntade. Du kom fram till mig och omfamnade mig en sista gång och gav mig en kyss på pannan innan du tog dina väskor och lämnade mig ensam kvar i rummet. Två månader efter de fick jag ett brev av dig där de stod att du nu var förlovad. Och vad var jag? En ensam kvinna som inte lämnade lägenheten eller sängen ifall du skulle ångra dig och komma tillbaka. Men döden hann före dig, jag varken åt eller drack. Inte konstigt att min kropp ville bli av med själen som plågade den så.
Du kom på min begravning och d såg verkligen ledsen ut. Som att du nästan ångrade dig.
