Lelinnilsson - Du var mitt stjärnfall

Tur i oturen, sen otur igen.                 

av Magdalena Wikström NV2b

"Men jag svängde ju vänster där!" skrek Lina hysterisk till Axelia som hon pratade med i telefon. "Men vi är ju ändå fel!" halvskrek Axelia tillbaks. "Men sluta va arg på mig då!" fortsatte Lina. "Men jag är inte arg!" sa Axelia. Hon tittade ut genom fönstret och den lilla by som de hamnat i. Hon läste "Välkommen till Medskog" på skylten de kört förbi en stund tidigare. De skulle ha kunnat kalla det för Merskog för det var exakt vad det var. Bara skog, överallt.

Efter att ha konstaterat det för sig själv återgick Axelia till det högljudda samtalet som pågick. De kom överens om att stanna på nästa parkeringsplats för att kolla var de var riktigt. Cajsa, som satt bredvid Lina, försökte lugna ner henne försiktigt. Det funkade dock inte så bra så hon gav upp. Det var lika bra att låta det gå över av sig själv.

Lina, Cajsa och Axelia hade träffats i sjuan då de började samma klass och kände varandra väldigt bra nu efter 5 långa år. Lina var en ganska hetlevrad typ av sig. Hon blev lätt upprörd och hatade att ha fel. Axelia var väldigt lik Lina förutom att hon var lugn av sig. När de båda hamnade i en diskussion om vem som hade rätt eller fel fick den lugna och försiktiga Cajsa ställa sig emellan. Hon var som en mamma för hela gänget och alla uppskattade hennes omtänksamhet.

I samma bil som Cajsa och Lina satt Mia. Hon var ett år yngre än resten av gruppen och hade just så pass fått lov att följa med på denna roadtrip, för det var exakt vad det var! Mia var en lång blondin som skrattade åt nästan allt! Hon var alltid glad och lättade upp stämningen i bilen tillräckligt för att Lina inte skulle flyga på Axelia när hon kom och parkerade bredvid.

I Axelias bil satt Lisa och Elin med. Elin som alltid var arg på någon och svor som ett lok men ändå lyckades få alla att skratta när som helst! Lisa var gängets lilla fegis som alltid sprallade runt och var glad och som kom med konstiga påståenden som hon tror på stenhårt men som sen visar sig vara helt fel.

Chaufförerna var Lina och Axelia eftersom de var de enda som fått körkortet till sommarlovet mellan tvåan och trean. De klev ur bilarna och möttes vid bordet på fikaplatsen. De andra tog sig en bensträckare. Lina slog upp kartan. "Här är vi." sa hon och satte fingret på Medskog. "Hit ska vi." sa hon och pekade sen på Gävle. Axelia nickade bara. "Jag föreslår att vi kör tillbaka efter väg 303 och sen ut på E4: an och sen raka vägen till Gävle för nu är jag trött på att köra alla småvägarna!" sa Lina irriterat. "Jag med." höll Axelia med. De hade kommit överens om att köra dit de kände för att fara men nu hade de kört runt i ingenting allt för länge. Mötet var snabbt över och de satte sig i bilarna igen och körde mot E4: an. "Jaha, så vad händer i våra länder?" frågade Elin glatt. "Och varför är du så glad för då?" undrade Axelia som egentligen hade ett ganska bra hum om vad det kunde vara. "Jo, David ringde just! Han frågade om jag ville fara med han på bio idag!" sa Elin och var verkligen superglad. Lisa och Axelia fick ett bekymrat ansiktsuttryck. "Men Elin... Du är ju här... Med oss... Typ fem miljoner mil från honom. Hur hade du tänkt hinna fara på bio med han då?" undrade Lisa. "Men det är ju det att han fråga! Han fråga mig! Tänk!" Elin kunde inte vara lyckligare och svävade iväg till sin egen drömvärld medan de andra två fnissade smått åt den kärlekskranka Elin.

Resan till Gävle gick jättebra. Väl där var det dags för mat och vila. De hittade ganska snabbt en Frasses där de gick in för att äta. Efter maten mådde Lina som vanligt illa eftersom hon proppat i sig maten så snabbt. Hon vankade ut till bilen för att sova. Resten av deras gäng for ut på stan. Inte för att shoppa, det skulle de nämligen göra när de kom ner till Stockholm, men för att kolla läget bara. Lisa och Elin gick och pratade med sina pojkvänner, Robin och David, medan Cajsa, Axelia och Mia spanade. Mia höll på att få en hjärtattack varje gång hon såg en kille med modefrilla och var inte diskret heller. Så man kan säga att allt var helt normalt egentligen. Axelia kände dock till slut att hon också behövde sova några timmar innan de fortsatte köra de 16 milen som var kvar till Stockholm och gick för att ansluta sig till Lina.

Än en gång satt de samlade i bilen. De var på E4: an på väg till Stockholm. Axelia oroade sig för trafiken där. Hon hade hört att den var hemsk och hoppades på det bästa. Vägen på E4: an var outhärdligt tråkig och Axelia bestämde sig för att ta första bästa avfart och sen fara upp på den igen efter att fått lite omväxling. De hade ju faktiskt inte bråttom. Hon meddelade Lina som protesterade mot idén men ändå följde efter när Axelia svängde av till Läby. För hur smart skulle det vara att tappa bort varandra egentligen?

De körde sakta genom gatorna och insåg snabbt att det inte var så kul ändå så de vände tillbaka. När de skulle upp på vägen hände de som inte fick hända. Lina fick punka!

Hon svängde av vägen och hoppade snabbt ur bilen för att se vad som hänt, trots att hon redan visste. Hon skrek och slog sig för pannan. "NEJ! Vad händer?! Det här skulle ju inte hända! Vad gör vi nu?" började Lina panikartat. Alla såg oroligt runt sig. Lisa var den första att ta till orda. "Jamen vi får väl byta däcket bara? Du har väl ett med dig?" undrade hon. "Ja... Det ligger där bak..." sa hon och pekade på bagageluckan. Cajsa gick för att hämta det och Mia hjälpte till att packa upp alla väskor de lastat ovanpå. "Vems väska är det här!?" utbrast Cajsa plötsligt. "Den är fylld med skor och väskor! Alltså bara skor och väskor, inget annat!" Hon höll upp väskan framför de andra. Alla vände sig mot Mia. "Men vadå? Jag tänkte att jag kanske skulle behöva de, okej?! Man vet aldrig i Stockholm..." försökte Mia försvara sig. Alla himlade bara på ögonen och lät Mia skämmas ett tag.

"Okej men om vi gör såhär då..." muttrade Lina som kämpade på med däcket. Ingen hade bytt däck någon gång och bannade sig själva för det nu. Alla försökte minst en gång var men ingen fixade det. Till slut blev Lina så less, att hon marscherade upp på vägen så nån bil skulle se henne och försökte vinka av någon att hjälpa. Hon hade stått där 5 minuter utan att nån stannat. Cajsa erbjöd sig att byta av henne så Lina kunde få lugna ner sig. Lina gick tacksamt med på det och satte sig vid vägkanten där resten tagit upp frukt och dricka. Lika bra att ta en fika när vi ändå stannat. Det dröjde dock inte länge förrän en skrikande Cajsa kom nerför vägen. "IIIIH!" Mia hade blivit så rädd att hon klämt sönder bananen hon höll i! Elin som än en gång satt och pratade i telefon vände sig irriterat om. "Men andas kvinna! Jag försöker prata här." En illröd Cajsa ställde sig andfått vid bordet och pekade upp för vägen. Alla nyfikna vände sina huvuden mot riktningen Cajsa pekade i och det dröjde inte länge förrän en blå Volvo kom mot gänget. "Varför färgen?" undrade Axelia och syftade på den högröda färg som uppstått i Cajsas ansikte. "Du ska bara vänta och se." sa Cajsa.

Bredvid de andra parkerade bilarna ställde sig Volvon. Ut klev fyra stycken killar som såg ut att vara "fallna från himlen" enligt Mia. Föraren var den första att ta till orda. "Ni hade punka eller? Behöver ni hjälp?" sa han sen och log. Ett leende som var tillräckligt för att få alla närvarande att smälta. Lina lyckades stamma fram ett nästan ohörbart ja. Han småskrattade lite och frågade vilken bil det var som fått punka. Alla pekade i en enda rörelse mot den lilla vita Skorpan som Lina ägde. Mia var inte sen att hänga på killarna när de gick mot bilen. Hon hade inte tänkt missa sin chans att ragga! Axelia himlade med ögonen, typiskt Mia! Men efter några sekunder var inte heller hon sen att hänga på. Alla hade till slut samlats runt killarna som hade fixat däcket på cirka bara 10 minuter! Lina fann inga ord för sin tacksamhet utan gick istället för att krama föraren. "Tack för att du stannade! Tack för hjälpen! Tack för allt!" Hon var nästan på väg att börja gråta, så lycklig var hon. Tjejerna ville ju också få sig en kram och en kramring uppstod snabbt. Vilken tur att det var just de som stannat tänkte nog allihop!

När killarna fått lite fika och sällskap som betalning istället för pengar (som de vägrat ta emot, måste ju nämnas), började de röra sig mot bilen. Ännu en våg av tacksägelser sköljde över dom. Lina kom sen på en briljant idé och frågade "Så vart är ni på väg då?" Hon försökte se så oskyldig ut som möjligt. "Vi ska till Stockholm. Vi har en spelning där om två dagar." Tjejerna kunde inte tro sina öron! De var på väg till samma plats! Här kunde de arrangera något tänkte Lina. "Men det ska vi med! Vi kan ju komma på spelningen! Vars är den?" Bandet blev såklart glada för det och började beskriva vägen. Men det var för krångligt. Stockholm är ju rätt stort. "Vet ni vad, ni får våra nummer! Då kan ni bara ringa och så möts vi någonstans, och så far vi dit tillsammans! Vad sägs om det?" sa sångaren i bandet. "Det går jättebra!" utbrast Mia lite för ivrigt och höll ut handen för att få en lapp med numren på. Alla började skratta åt hennes entusiasm och Mia skämdes lite men skrattade med sen. Tyvärr kunde de inte uppehålla killarna mer vid platsen utan fick låta de fara iväg.

Du kan ju tänka dig att det blev ett himla liv när de farit! Det var en livlig diskussion om vem som var snyggast, vem som var bäst på sitt instrument, vilka häftiga frisyrer de hade och etc. Just det samtalsämnet kom att uppehålla de ända till Stockholm där de till slut fick avbryta för att hjälpas åt att hitta i all trafik.

Det slutade dock med att de körde av på en liten avfart och parkerade ännu en gång. Alla var lite osams om var de skulle åka men kom fram till att Lina, som varit i Stockholm många gånger förut, skulle bestämma. Även om hon inte hade en aning om var de skulle köra hade hon ändå lite mer aning än resten. De hoppade än en gång in i bilen och längtade efter att komma därifrån. Inte hade de kört många meter förrän Magdas bil stoppade.

"JAG HAR FÅTT PUNKA!"

Skriven av:
Magdalena, Dagmar, Dassmar Wikström